Lotusgudinnan

Äntligen har jag kommit över fasen där målningen är det fulaste jag vet och aldrig kommer att bli något bra av...

det är lika fascinerande varje gång. För alla målningar har en fulfas. En period då det ser ut som... kattskit. Om nu en målning kan se ut som det. Så gott som alla som målar känner till den där fula fasen. Fult. Fasligt. Hemskt.

Och plötsligt händer det!

Kan vara frågan om ett enda penseldrag som skiljer fult från något som kommer att bli alldeles fantastiskt. Och jag kan säga att denna målnings grund såg för hemsk ut... det var så jag ville svära om den. Men det gjorde jag bara tyst. Vet ju att det är övergående med det fula. Och nu...

nu känner jag mig nöjd. Den blå färgen vibrerar, och är lite genomsynlig. Verkligen lever. De gröna bladen kommer att skuggas och behandlas mer. I lotusen kommer det att hända saker... men det visar jag då. Än har jag många sköna timmar kvar på denna... och troligen är det den bästa jag har gjort... tycker i alla fall jag just nu. Alla mina tavlor är de bästa jag gjort men har olika budskap och olika uttryck, ingen är egentligen sämre än den andra.

Kanske är det så att jag nu liksom funnit mig själv. Igen. Och jag visste och kände att den dag jag hade lite mer utrymme, som en ateljé, så skulle mina målningar ändra sig från tidigare. En ändring är att jag har större tavlor, dukar... känns bra. Inte sitta och peta i småttigheter. Det är jag trött på.

Nu är det kväll och snart dags att slagga... men jag sitter och känner att jag skulle vilja gå till ateljén och måla mer. Det är sååå härligt! Känns så bra! Och jag älskar det.

Och nästa vecka ska jag ha "torsdagskaffegänget" på besök i ateljén - de flesta har inte sett den och de som sett den är mäkta imponerade.

Att återerövra vårt utrymme...

Att vara i ateljén… efter inbrottsförsöket… kändes… så där. Som att någon inkräktat på vårt personliga utrymme. Kränkt vår frihet… lite så.

Nu var det ju tur att inbrottaren inte kom in i lokalen. Men ändå. Och för mig som inte ens har tänkt en tanke någonsin på att bryta upp en dörr och gå in till någon eller något så är det fortfarande ofattbart att andra tänker att… ”jamen, det går för sig”… ”jag tar mig friheten att använda andras utrymmen för det jag vill”.

Men nu ska vi ta tillbaka vårt. Vårt utrymme. Vår ateljé. Vår kreativitet. Gårdagen gick till att flytta om lite i tavelutställningen och att göra en ny stor bakgrund till en ny målning. Hade inte ro att fortsätta på den tavla jag skulle fortsätta på. För med inbrottsförsöket kom en stress… vad hade hänt om personen kommit in?

Idag ska vi ta nya tag i ateljén. Dagen är gråmulen och passar för att grotta in sig i målning och annat kreativt. Tända lite ljus och spela mysig musik. Bara gå in i kreativitetens flow. Bara vara, och låta penslar och färger komma och bestämma själva vad som flyter ut över målarduken.

Det bästa, tycker jag, är när färgen och målarverktygen… eller fingrarna… själva bestämmer vad som skall målas. Många gånger har jag överraskat mig själv med vad jag målat. Det kallar jag kanaliserad målning… eller målning från Universum. Det är inte jag som bestämmer för jag är i ett flöde och är helt nollställd. Inte alltid medveten om omgivningen, bara i mig själv och görandet. Så underbart! Och rätt som det är kan det ha gått ett antal timmar… eller så kommer någon och väcker upp mig ur min förtrollning… och då kan jag bli lite sur, när jag halkar ut ur det underbara och hamnar tillbaka i den här världen.

Och nu ska jag ta tillbaka detta!



Hur går det till när du gör dina konstnärliga verk… kommer de av sig själva eller får du slita för att få ut dem på duken/pappret?

Bilden ovan är en akvarell av nyfödda barnbarnet.

Inbrottsförsök i ateljén

Måndag. Höstdagjämning. Första frosten.

Och åter till ateljén... 

efter inbrottsförsöket och åtgärder för att förhindra nya intrång bland målarfärg och penslar. 

Vet inte vad inbrottstjuven var ute efter... kanske en ny målarpensel... för i ateljén finns inget av värde att avyttra. Visst, mina målningar... men tror inte att den som stjäl dem får annat än ett råflabb vid avyttringen. Eller kanske mina verk jämställs med Bengt Lindström, Monet eller Picasso... 🤪

Skämt åsido... det känns inte bra att någon/några försökt att ta sig in i ateljén. Och definitivt inte tillsammans med andra incidenter i området.

Vi vill ha lugn och ro och träffa goda glada människor. De med kofot har tänkt fel och får ta sig en funderare till för att förhoppningsvis hitta rätt tankar.

Och har den kofotsförsedde personen inte själv råd med penslar så går det utmärkt att be om sponsring... men då får denne först göra sig av med brytverktyget! Vi som förstått det hela rätt går genom dörrar med hjälp av nyckel. Och spöken behöver varken kofot eller nyckel. Dessutom är kofot både stor och ljudlig som nyckel.

Våra öppettider

Nä, det där stämmer inte riktigt. Fast det lät ju kul!

Vi har öppet lite då och då. Faktiskt inte några fasta tider i ateljén. När dörren är öppen eller flaggan står ute, då är vi där och kan ta emot besök.

Annars kan man via meddelanderutan här intill, till höger, kontakta oss för att få ta en titt i ateljén och se vad vi har.

Åter i selen...

efter sol och sommar så återgår vi så smått till det gamla vanliga... eller nya vanliga.

Det nya vanliga är att tillbringa tid i ateljén. Måla. Hantverka. Ja, det är ju inte så att det inte har målats i sommar, det har det. Bara inte i den utsträckning som var tänkt... för solen kom emellan. Tid att vara ute när det är varmt och skönt måste man ta sig. Och det gjorde vi. För som sagt, sommaren räcker inte året om. Tyvärr.

En av sommarens målningar - De vise männen.
Akryl.