det är lika fascinerande varje gång. För alla målningar har en fulfas. En period då det ser ut som... kattskit. Om nu en målning kan se ut som det. Så gott som alla som målar känner till den där fula fasen. Fult. Fasligt. Hemskt.
Och plötsligt händer det!
Kan vara frågan om ett enda penseldrag som skiljer fult från något som kommer att bli alldeles fantastiskt. Och jag kan säga att denna målnings grund såg för hemsk ut... det var så jag ville svära om den. Men det gjorde jag bara tyst. Vet ju att det är övergående med det fula. Och nu...
nu känner jag mig nöjd. Den blå färgen vibrerar, och är lite genomsynlig. Verkligen lever. De gröna bladen kommer att skuggas och behandlas mer. I lotusen kommer det att hända saker... men det visar jag då. Än har jag många sköna timmar kvar på denna... och troligen är det den bästa jag har gjort... tycker i alla fall jag just nu. Alla mina tavlor är de bästa jag gjort men har olika budskap och olika uttryck, ingen är egentligen sämre än den andra.
Kanske är det så att jag nu liksom funnit mig själv. Igen. Och jag visste och kände att den dag jag hade lite mer utrymme, som en ateljé, så skulle mina målningar ändra sig från tidigare. En ändring är att jag har större tavlor, dukar... känns bra. Inte sitta och peta i småttigheter. Det är jag trött på.
Nu är det kväll och snart dags att slagga... men jag sitter och känner att jag skulle vilja gå till ateljén och måla mer. Det är sååå härligt! Känns så bra! Och jag älskar det.
Och nästa vecka ska jag ha "torsdagskaffegänget" på besök i ateljén - de flesta har inte sett den och de som sett den är mäkta imponerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar