En sån där tavla som målade sig själv. Plötsligt var folket bara där. Överraskade både mig och omgivningen. Då var det bara att tacka och ta emot. För vill en tavla målas så ska den målas, oavsett om det sker utan att det var meningen från början eller inte.
Men... jag är nöjd med den. Den är intensiv och syns, men är inte påträngande. Och Star people står bara där utan att tjata och stoja. De vill bara vara med, helt enkelt.
Akryl på duk, ramad i svart. 47,5 x 22,5 cm.
måndag 3 februari 2020
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mest älskat
-
Jag gillar ju det där att ha målarduken fri och kunna vrida och vända på den och till och med hänga upp den vid behov. Detta gör att jag ...
-
Måndag. Höstdagjämning. Första frosten. Och åter till ateljén... efter inbrottsförsöket och åtgärder för att förhindra nya in...
-
Idag är det söndag. Och juni månad har infunnit sig. I går med regn och svalka och idag med växlande sol och moln, och med kall vind. Dock...
-
Jodå, det gick alldeles utmärkt. Både första tavlan och andra lite större tavlan är nu klara och ramade. Färdiga för att se dagens ljus i ...
-
Det blir lite vallmo... ibland. För jag älskar vallmo. Den röda, den som bor i sädesfälten söderut där jag vuxit upp. Och dit jag längtar....
-
Australiens änglar - de som kommer med det svalkande regnet. Kraftfull tavla i mättade färger. Akryl på bomullsduk. Monterad på träski...
-
Jag fotograferar. Jag filmar. Jag skriver. Jag målar. Allt detta går att kombinera på olika sätt. Eftersom jag gillar bilder av alla de sla...
-
Ja, varför blev jag konstnär då? För att jag kan. För att det fanns liksom med i paketet när jag kom till världen. Och varför inte anv...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar